Längtar

Jag längtar tills Ingrid får sin bebis, jag längtar tills Victoria får sin lilla flicka och jag längtar tills Heidi får deras lilla gosse. Det är nämligen så att det är lite ensamt att vara mammaledig. Även om jag träffar mammagrupper, babysång hit och dit och möter flera mammor med barn varje vecka, så känns det ändå som om att jag är ensam. Det är för att jag inte känner de här människorna (än). Jag har min lilla bebis som jag förstås känner väl, men de människor jag möter är alla nya för mig.

Jag är väldigt vänkär. Jag har mina vänner som jag tycker väldigt mycket om, trivs i deras sällskap, kan känna ro tillsammans med och har roligt ihop med. Det är typ det viktigaste när man är mammaledig. För man är ofta trött och sliten, behöver träffa bekanta ansikten som muntrar upp en. Då är det ju typiskt att denna gång går jag och Frank ensamma i mammaledigheten. Bara Danel och Jesper har vi att umgås med som vi känner sen förut. Men nu är tre vänner i Oslo är nu inne på sista tiden i sina graviditeter och jag längtar tills jag får möta dessa små bebisar och deras mammor (mina vänner)! Så ni kan förstå hur skönt det ska bli i vår att barnvagnspromenera och besöka caféer med folk jag känner på riktigt.

Det är alltså ingen kritik av mammagrupper, de är skitbra. Min grupp är toppen. Det är bara en saknad av människor som känner mig. Det kan vara ansträngande att lära känna nya människor ibland. Önskar att fler hade ledigt på dagarna... Men snart så! Snart.